Tid att lära, tid att prestera

“You set the culture in your classroom.”

För en tid sedan hade jag förmånen att lyssna till James Nottingham. Citat är hämtat från uppstarten från hans föreläsning och jag har funderat mycket över detta sedan dess. Han menar att om du visar att det är ansträngning och en vilja att prova som du vill ha, kommer eleverna att anpassa sitt beteende utifrån det. Du får det du mäter, uppskattar och bedömer.

Bara några dagar efter konferensen hamnade jag i ett möte som jag tror att jag inte är ensam om att ha upplevt; en elev som gråtande uttrycker ångest över hela skolsituationen, som känner sig pressad att hela tiden leverera och som inte orkar med stressen att ständigt uppleva sig bedömd. Frågan som omedelbart dök upp i mitt huvud var: Vad är det vi som skola speglar ut till våra elever som får dem att uppleva skolan på detta sätt? Ska inte skolan vara en plats att lära, att utvecklas och känna glädje och stolthet över det en uppnår? Och kort därefter: Vad kan vi göra för att främja en sådan miljö och undvika den frustration som eleven ovan ger uttryck för?

Sedan jag för något år sedan stötte på Carol Dwecks teorier om statiskt och dynamiskt tankesätt, har jag på ett mer medvetet sätt arbetat med elevernas tänkande kring sin egen intelligens, sina förmågor och prestationer. Dweck har i sin forskning kommit fram till att det finns två olika grund-inställningar; statiskt och dynamiskt tankesätt. Den som präglas av ett statiskt tankesätt, tänker att intelligens och förmåga är något medfött, oföränderligt och det blir viktigt att visa upp det en kan och dölja det en inte kan; att miss-lyckas med en uppgift är ett nederlag. Den som har ett dynamiskt tankesätt däremot,vet att intelligens och för-måga är något som kan förändras, något som påverkas av erfarenheter och utmaningar. För en person med dynamiskt tankesätt är det viktigt att prova nytt och misslyckanden är något att dra lärdom av. Det säger sig självt att en mer dynamisk inställning ger bättre resultat, inte bara rent kunskapsmässigt. Det måste poängteras att det inte handlar om att dela in elever/människor i olika fack utan att få en medvetenhet om att förmågor hela tiden är i utveckling – vi är inte, vi blir. Och kan vi inte något så är det för att vi inte lärt oss det än (the power of yet).

Om vi lyssnar på Dweck och kombinerar det med Nottinghams uttalande, var hamnar vi då? Jo, vi behöver göra det tydligt i klassrummet att här lär vi, här provar vi, vi är på väg. Det ska vara tydligt i det jag säger, i de uppgifter vi gör och i det som bedöms. Lyckas jag med detta kan lärandemiljön stimulera eleverna till att tänka dynamiskt kring sitt lärande, sina förmågor och sin intelligens.

Låt oss ta oss tillbaka till eleven ovan en stund. Det största problemet för hen (och många andra) var upplevelsen av att ständigt vara bedömd. Det är alltså en bild som vi som skola skickat ut; pedagoger som säger att allt arbete räknas och att vi bedömer hela tiden. Tanken är givetvis god, vi vill ge elever fler tillfällen att visa vad de går för och vi vill ge dem formativ bedömning som kan ta dem framåt. Men en del elever hör endast bedömning = prestation, de vill visa vad de kan i alla situationer för att få ett så högt betyg som möjligt. Den som gör något för att bli bedömd har en mindre benägenhet att prova nytt, istället vill hen visa upp det hen kan – alltså tvärtemot det som präglar ett dynamiskt/lärande tankesätt. Detta måste angripas på något sätt. Vi kommer naturligtvis inte ifrån det faktum att vi är en del av ett system där nuvarande kunskaper och färdigheter måste bedömas och betygsättas men vi kan göra det på olika sätt – vi kan spegla ut det till eleverna på olika sätt.

Eduardo Briceño talar om vikten av att göra skillnad mellan lärandezon och prestations-zon. Merparten av tiden i skolan bör vara lärande. Vi som pedagoger behöver vara tydliga i att här är det lärande och övning som premieras. Uppgifterna är utformade för att utveckla särskilda förmågor och detta ska vara tydligt kommunicerat till alla i elev-gruppen. Genom att uppmuntra eleverna att anta utmaningar och tydligt signalera att misstag är en naturlig del av lärandeprocessen, visar jag att jag förväntar mig detta av eleverna. Genom att tala om återkoppling, feedback eller feedforward, visar jag att jag ser var de är och vad de behöver utveckla vidare utan att få dem att associera till bedömning=prestation. I en miljö där det inte finns risk att ens betyg sänks för att en misslyckas utan där det istället är tydligt att pedagogen uppskattar och förväntar sig att en utmanar gränserna för ens förmåga så har eleverna större möjligheter att utveckla ett dynamiskt tankesätt.

När det är dags att stiga in i prestationszonen bör detta vara tydligt uttalat. Eleven måste veta syftet, vilka krav som ska uppfyllas och vad de övat på så att de kan förbereda sig till detta tillfälle på bästa sätt och att de vet vad de ska visa upp. För att göra en liknelse med sportvärlden, så är prestationszonen detsamma som tävling – här kanske det inte handlar så mycket om att improvisera och försöka nya grepp utan snarare om att göra sitt absolut bästa utifrån det som tränats.

Min förhoppning är att jag, genom att göra denna uppdelning tydligare i mitt klassrum, ska kunna hjälpa den frustrerade eleven och andra i hens situation framöver – skolan ska vara en plats för växande.

“I set the culture in my classroom”

Jenny Ahlgren
Förstelärare och språk-, läs- och skrivutvecklare
jenny.ahlgren@utb.harryda.se

Det här inlägget postades i Förstelärare delar, Lärmiljö, Mindset, Nyheter, Vetenskaplig grund/beprövad erfarenhet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s